Elegía | Tomas Tranströmer (Bilingüe)


En el punto de partida. Como dragón caído
en algún pantano entre neblina y vaho, está
nuestra tierra costera vestida de bosque de pino. Allá lejos:
dos vapores que gritan desde un sueño

en la bruma. Este es el mundo inferior.
Bosque inmóvil, superficie de agua inmóvil,
y la mano de orquídeas que surge del pantano.
Al otro lado, más allá de esta senda,

pero flotando en el mismo espejeo: el navío,
que la nube ingrávida cuelga de su espacio.
Y el agua en torno a su cayado está inmóvil,
echada en calma. ¡Y aun así, truena!

Y el humo del navío se expande horizontal
—allí flamea el sol en su agarrón— y el soplo
golpea duro el rostro del que aborda.
Ascender hacia babor de la Muerte.

Una ráfaga súbita y la cortina ondea.
Suena el silencio cual despertador.
Una ráfaga súbita y la cortina ondea.
Hasta que se oye, lejana, golpear una puerta

lejos, en otro año.

* 
Y la isla que flota en el vapor del agua.
Hay calma como cuando el radar vira
en vueltas y vueltas, entregado.

Hay un cruce de caminos en un instante.
La música de las distancias ha confluido.
Todo creciendo hacia un árbol frondoso.
Ciudades perdidas brillan en su verdor.

De todas partes y de ninguna tocan
como los grillos en la oscuridad de agosto. Insertado
en el rebaño de troncos, se adormece aquí en la noche
el viajero asesinado en el pantano. La savia mueve

su pensamiento y sube hacia las estrellas. Y en lo profundo
de la montaña: aquí está la gruta de los murciélagos.
Aquí cuelgan los años, apretados los actos.
Aquí ellos duermen con las alas plegadas.

Un día estos volarán. ¡Un hervidero!
(En la distancia, algo como humo saliendo de la boca de la gruta.)
Pero aún rige el sueño del invierno estival.
En la distancia, rumor de aguas. En el árbol oscuro,

una hoja que se da la vuelta.

*
Una mañana de verano, el rastrillo del campesino se atasca
en huesos muertos y harapos de vestido. Así que él
yacía allí cuando drenaron la turbera
y ahora se yergue y anda su camino en la luz.

En cada distrito remolinea semilla dorada
en torno a vieja deuda. La calavera, blindada,
en un sembrado. Un peregrino en marcha
y la montaña siguiéndole con la mirada.

En cada distrito murmura el carcaj del arquero
a medianoche, cuando se abren las alas
y crece el pasado en su caída,
más oscuro que el meteorito del corazón.

Un alma apartada hace la escritura ávida.
Una bandera empieza a golpetear. Las alas
se abren en torno a la presa. ¡Este viaje altivo!
en que el albatros se hace viejo como nube

en la boca del Tiempo. La cultura es una estación
de caza de la ballena, donde el extraño, caminando
entre blancas vigas y niños que juegan,
percibe, sin embargo, a cada respiración,

la presencia del gigante caído.

*
Liviana, vuelve la bofetada de las esferas celestes.
La música, a nuestra sombra, inocente como
el agua de la fuente que sube entre animales salvajes,
artísticamente petrificada alrededor del chorro de agua.

Con las cuerdas disfrazadas de bosque.
Con las cuerdas como el aparejo del aguacero:
la lancha es azotada por los cascos de un aguacero
y en lo íntimo, en el atasco del giroscopio, alegría.

Esta tarde se refleja la bonanza del mundo,
cuando las cuerdas son instaladas, sin que nadie toque.
Inmóviles en la niebla, los árboles del bosque
y la tundra húmeda espejeando en sí misma.

La mitad muda de la música está aquí, como el olor
a resina anda en torno a ramas heridas por el rayo.
En cada hombre, un verano subterráneo.
En el cruce de caminos, una sombra,

y se aleja corriendo, siguiendo la trompeta de Bach.
La piedad inspira súbita cautela. Dejar
su disfraz de yo en esta playa
donde la ola golpea y se retira, golpea

y se retira.

(Versión de Roberto Mascaró)



ELEGI

Vid utgångspunkten. Som en stupad drake
i något kärr bland dis och dunster, ligger
vårt granskogsklädda kustland. Långt därute:
två ångare som ropar ur en dröm

i tjockan. Detta är den nedre världen.
Orörlig skog, orörlig vattenyta
och orkideens hand som sträcks ur myllan.
På andra sidan, bortom denna farled

men hängande i samma spegling: Skeppet,
som molnet tyngdlöst hänger i sin rymd.
Och vattnet kring dess stäv är orörligt,
i stiltje lagt. Och ändå stormar det!

och fartygsröken blåser vågrätt ut –
där fladdrar solen i dess grepp – och blåsten
står hårt mot ansiktet på den som bordar.
Att ta sig uppför Dödens babordssida.

Ett plötsligt korsdrag och gardinen fladdrar.
Tystnaden ringer som en väckarklocka.
Ett plötsligt korsdrag och gardinen fladdrar.
Tills avlägset en dörr hörs slå igen

långt borta i ett annat år.

*
O marker grå som Bockstensmannens kapprock!
Och ön som svävar mörk i vattenröken.
Det råder stillhet som när radarn svänger
sitt varv på varv i övergivenhet.

Det finns en korsväg i ett ögonblick.
Distansernas musik har sammanströmmat.
Allt sammanvuxet till ett yvigt träd.
Försvunna städer glittrar i dess grenverk.

Från överallt och ingenstans det spelar
som syrsor i augustimörkret. Insprängd
som timmerbaggen, slumrar här i natten
torvmossens dräpte färdman. Saven driver

hans tanke upp mot stjärnorna. Och djupt
i berget: här är flädermössens grotta.
Här hänger åren, gärningarna tätt.
Här sover de med sammanfällda vingar.

En dag skall dessa flyga ut. Ett vimmel!
(På avstånd som en rök ur grottans mynning.)
Men ännu råder sommarvintersömnen.
På avstånd vattensorl. I mörka trädet

ett löv som vänder sig

*
En sommarmorgon fastnar bondens harv
i döda ben och klädestrasor. – Han
låg alltså kvar när torvmossen dränerats
och står nu upp och går sin väg i ljuset.

I varje härad virvlar gyllne frön
kring gammal skuld. Den pansarklädda skallen
i åkerjord. En vandringsman på vägen
och berget följer honom med sin blick.

I varje härad sorlar skyttens rör
vid midnattstid när vingarna slår ut
och det förflutna växer i sin störtning
och mörkare än hjärtats meteorsten.

En andens bortvändhet gör skriften glupsk.
En flagga börjar smälla. Vingarna
slår ut kring rovet. Denna stolta färd!
där albatrossen åldras till ett moln

i Tidens gap. Kulturen är en valfångststation,
där främlingen på promenad
bland vita husgavlar och barn som leker
ändå med varje andetag förnimmer

den dräpte jättens närvaro.

*
Lätt återkastas himlasfärers orrspel.
Musiken, skuldfri i vår skugga, som
fontänens vatten stiger mellan vilddjur,
konstrikt förstenade kring vattenstrålen.

Med stråkarna förklädda till en skog.
Med stråkarna som riggen i ett störtregn –
kajutan vräks under ett störtregns hovar –
och innerst, i kardanupphängning, glädjen.

I afton återspeglas världens stiltje,
när stråkarna satts an men inte rörs.
Orörliga i dimman skogens träd
och vattentundran speglande sig själv.

Musikens stumma hälft är här, som doften
av kåda står kring åskskadade granar.
En underjordisk sommar hos var man.
Där lösgör sig, vid korsvägen, en skugga

och spränger bort i bachtrumpetens riktning.
Av nåd ges plötslig tillförsikt. Att lämna
sin jagförklädnad kvar på denna strand,
där vågen slår och sjunker undan, slår

och sjunker undan.


No hay comentarios. :

Publicar un comentario